Så efter allt detta slit, och att man har försökt säga saker, så verkar det mest som om man är dålig på att kommunicera. Och dåli på att lite på folk och tro. Man vill liksom tro på folk. Och försöker hålla hoppet uppe. Men just nu känner man sig sliten, trött, hungrig, sviken, och mer och mer ointresserad, distansierad. Vad är värt vad. Varför ska man kämpa. Oavsett vad som känns just nu, så är det så mycket otydlighet i svaren, och folk som inte lyssnat eller hört på ens farhågor.
Jag vill bara få veta att det kommer bli bra, men enda jag känner är att det håller på att bli dåligt för att man låter saker slinka iväg och man låter tappa. utan att man bryr sig.
Vet inte. vad ska man göra. var e min supersöta lilla tjej, som en tröstande nalle. att hålla och höra andas. Måste väl snart hitta något annat att göra för att försörja för oss och henne. Känns inte som om jag ens längre vill vara kvar. som om man slänger allt bakom sig.
Snart framme. måste gå. men inte trygg, inte glad, med en känsla av hot. Vågar inte längre möta människor… fan jävla skit..
