Ok. Handleda är långt ifrån lätt. Uppgiften som många förstod den: att hjälpa 07 göra sina pedagogiska spel. Vi skulle vara handledare, ställa frågor men inte göra. Jag och Erik kunde spenderat mer tid tillsammans och pratat om hur eller vad vi skulle göra för att handleda, och, hade vi tänkte så på allt som tagits upp nu i diskussionen efter redovisningen så hade vi dels jobbat hårdare, pushat hårdare, och troligen försökt prata med antingen Carl eller Karl om inte båda för att lösa hur vi som två personer ska göra för att samspela som handledare.
Jag tror även att om det definerats i form av att vi skulle projektleda 07 så hade vi varit hårdare på, men det går ifrån sitt syfte att dom skulle göra, då hade vi istället ställt oss och sagt vad dom ska göra. Vi hade kunnat gå in och hela tiden hålla bättre och noggrannare kolla på projektplanen, på spelet, hur det gick. Ställa frågor varje dag. Visst hade det varit bra. Det värsta jag tycker just nu i efterhand med uppgiften är att det känns som att ramla av en häst, och att vi tvingas att inte sätta oss upp på hästen igen. Vi har blivit skrämda av ett misslyckande i några fall, jag känner så, och jag får inte en chans att göra det på nytt, nu med en gång igen. Som en reflektion så kan det speglas till 07 uppgift också, och förstås även den uppgift vi själva i 06 gjorde för ett år sedan, att göra ett pedagogiskt spel, sen få massa feedback om tillvägagångssätt och sedan börja om. I det fallet så om vi misslyckades så var det ett betyg och då fick vi chans att jobba upp, det är bra, nu så var det inte betygsgrundande, bra eftersom vi slapp vara beroende av en annan persons arbete för vårat godkännande. Samtidigt, det kanske kunde varit värt det att i alla fall ha någon form av grundande i produkten även för oss.
Jag tycker att uppgiften var bra, den var svår och av samma anledning som jag tror våra 07 inte vill be om vår hjälp mer eller ringa oss, så av samma anledning ville/vågade vi inte ringa till Carl och Karl. Det är svårt att vända sig med en uppgift och säga, jag klarar det inte, hjälp. Att medge svaghet. Kanske inte så stor gest, kanske inte ens en så stor grej eftersom det inte handlar om misslyckande, det handlar mer om att inte ha kompetensen, att inte vara redo för uppgiften. Det finns så mycket saker som vi haft och tagit upp under den här kursen och som sagts under utbildningen som skulle kunna appliceras på utbildningen från början, som med det här blocket skulle ta ett steg upp. Att redan från början ha padawans från 07, när vi kommer till hösten. Någon att leda, någon de kan prata med om sina bekymmer, som vi kan hjälpa. Bra om den personen även skiftar så en ny padawan för olika block, lära sig leda och hjälpa olika personer i olika stadier. Sen har jag inte tillit till min egen klass vad gäller att samordna sig och göra saker tillsammans, som att t ex gå samman och jobba i en cirkel som faktiskt tar upp problem. I den stora gruppen klassen kan vi inte strukturera oss och ta itu med problem utan auktoriteten av en lärare, klassen fragmenterar utan läraren till sina grupper, och i och med att de grupperna är relativt statiska får inte uttrycken och intrycken som behöver vädras alltid den bredaste av feedback. Kanske är det jag och Erik som klass representanters uppgift att ta upp sådant här med vår kursledare och vår klass, men jag tror för lite på klassen i fråga om att ens samla sig och diskutera gemensamma frågor efter att vi försökt flera gånger tidigare. Jag tror alltså att det utöver uppgiften ligger saker och pyr i min egen klass vilket gör att vi inte hjälper oss själva, problem som inte är lösta och som jag finner klassen som grupp inte vill lösa pga olika individuella anledningar.
Gyllenberg i tid och otid 